Igår så fick jag storfrämmande här i Umeå i form av Patrik Andersson som var här på genomresa. Vi tar förstår vår chans att göra mer än bara sitta och smaska lunch på ett hak – vi skapar film. Efter en kombinerad pizza-, husman- och salladsbuffé så stack vi med matkoma och började filma. Det slutade med att vi tog oss ut en bit från staden och filmade en sketch som tog sig form i en körlektion. Vi bjuder på utskällning, trots, häftiga sladdar och mängder av knas.

Soon in a theater near you

Gubbar kan också bygga kojor. Den manliga samvaron blir som bäst under täcket tillsammans med ölkorv, pilsner och Stefan Edfelt, Sveriges skönaste fyrtiotaggare. Men vad ni än gör, säg för fan inte god morgon!

Här kommer den sjunde delen av våran Prodcast som spelades in 110 mil bort i en sketen lokal inne i Hässleholms dunklaste vrå tillsammans med Patrik Andersson, Emil Liedholm och Stefan Björn. Det här avsnittet är lite mer annorlunda och lite trögare än dom vanliga för vi var så jävla bakfulla allihopa, men vi lägger upp skiten ändå.

Jo, dem säger ju så! Detta var en tes som jag (Henrik) och Patrik beslöt oss för att pröva. Som ett litet expriment så kom vi på att vi skulle skriva en novell tillsammas, men inte på det gamla vanliga traditionella sättet då författare slår sina kloka huvuden ihop – utan med en twist. Vi skulle skriva denna novell helt ovetandes om vad den andra skrivit och helt enkelt skriva varannan mening och se vad resultatet blev. Först när båda hade skrivit färdigt sina delar började vi att slå ihop de bådas verk.

Det enda vi bestämt i förväg var namnen på individerna och den första meningen i novellen samt vart vi skulle lägga till kommentarer, vad vi skulle kommentera hade vi ingen aning om. Allt lämnades åt slumpen!

Här nedan får du resultatet av vår novell. Det som är skrivet med denna färg har Henrik skrivit och det som är skrivet med denna färg har Patrik skrivit. Mycket nöje!

Den berusade guden

En novell om Hasses droppar

P. Andersson & H. Emanuelsson

Det var inte första gången Hans låtit sig komma i åtnjutande av starksprit. Aqvahvit: Livets vatten. Den aromatiska snapsen brände ordentligt körtlarna i gommen.
”Så du sitter här igen!” utbrast Lena förtvivlat.

Hans, eller Hasse som han kallades av sina närmsta fiender, visste: det skulle bli en blöt kväll. Av den tid då de båda varit lyckliga tillsammans återstår nu blott gulnande fotografier i dammiga ramar, skevt hängande på väggen. Han fingrade på fickrovan och funderade en aning på om han skulle raka sig eller inte.

Hans drog en djup suck och böjde sig ner för att nå ännu en flaska som rullat bakom soffan. ”Varför tänkte jag inte på att byta kalsipper” tänkte Hans och ångrade alla tidigare synder.
”Du behöver arbeta, Hans! Vi behöver pengarna” fortsatte Lena lika förtvivlat. En jägare skålar alltid med vänsterhand, så att man har avtryckarfingret redo. Så var det.

Petronella klev in genom grinden som ledde in till deras gård med ett ansikte blodrött av ilska. Det är ensamheten som är värst. Därför var Lenas närhet ändå befriande på något sätt. Ytterdörren smällde upp och de båda hoppade till av den plötsliga smällen. I ett grimaserande försök att lita på fruntimret greppade han efter ännu ett dryckeskärl. ”Är det verkligen så att Hans har varit i mina skåp och norpat åt sig av vinet som var ämnat för oblaten?!”. ”Utan tänder blir det inte alls bra.” muttrade Erika och drog ut löständerna.

Med trötta ögon tittade Hans först på Petronella och sedan på Lena. Hans, Lena och Erika var alla släkt, om än på långt håll. Det var inte en förmildrande omständighet. In i rummet stormar Erika in och utbrister ”Ge fan i strykjärnet!” hasplade hon ur sig. Tillsammans med Erika anländer Sigward, han har alltid avskytt doften av gröt och just precis då stod en kastrull och puttrade på spisen. Ölglas och sejdlar kastades i en kaskad från bordet, ner på den antika mattan och började lysa med ett starkt sken av grönt. ”Vilket tabberas!”, tänkte Hans. Denna händelse skulle man prata länge om i byn. I detta skede hade Hans bestämt sig för att han minsann inte ville lyssna på detta struntprat längre och gjorde därför ett tappert försök att resa sig från sofflocket. Grannkärringen skulle sannerligen inte ha något att säga till om i den frågan. Han snavade dock på en burk med spik som stod på golvet och det församlade sällskapet drog en lättnandes suck, eftersom inget av finproslinet kom till skada. ”SATAN I GATAN!” vrålade Hans.

Petronella, som var av den avvaktande personligheten, hade länge stått tyst. Nu öppnade hon sina läppar: ”Detta var inte alls vad jag hade ämnat att avsätta min söndagseftermiddag åt!”. Hon vill egentligen bara ha uppmärksamhet men Petronella skriker då ”Jag kräver ett svar på min fråga, Hans!”, Hans vänder sig mot Petronella och svarar med sarkastisk röst ”Mjo. Men knappast ikväll” Ett svar som krävde vidare förklaring.

Sigward som var känd för att vara mycket lugn och timid lät sig glida in i tankarna. Bordet och tallrikarna hade nu tömts på sitt innehåll men än idag så är det ingen som vet säkert var den tagit vägen. Ingen kunde förstå vad detta skulle innebära om 100 år. Än idag minns man med glädje tillbaka på tiden då hunden sprang runt på gatorna men ljuskronan i rummet gungade fortfarande som om det skulle ha varit 1929.

… återuppstår han. Han är förstås jag – och jag är förstås Henrik Emanuelsson. Det är inte mer än rätt att även jag drar mitt strå till denna fantastiska stack. Home stack.

En del verkar fundera kring över ifall vi återigen smygit ner i vårt ide igen. Svaret på den frågan är förstås nej. Sanningen är faktiskt raka motsatsen! Så sent som i förra helgen så begav jag mig ner till Östersund (just ja, note: jag bor i Umeå numera) och mötte upp med myspojkarna. Väl där åkte vi till förorten *respect* och filmade vad som förmodligen får Faraway Gay att likna Bumbibjörnarnas äventyr…

Utöver detta så fångade vi i somras livsfarligt material helt isolerad på en ö… Det vill ni inte missa! Allt detta får ni ta del av i den fjärde filmen i serien ”En Massa Skit”.

Hugz ‘n kissez!